Det går fort nu !

Första tanken som hos de flesta dyker upp i huvudet gäller säkert rallyt mot julafton. Det var inte alls min tanke, ty julen upptar väldigt liten del av mina funderingar och bekymmer.
Det gäller istället farten på våra vägar. Dom som känner mig tänker säkert: " vad ska den fortköraren komma dragandes med". En tanke som inte är helt ogrundad. Jag tänker så här. Missbrukare av olika slag brukar användas som initierade när det gäller hur tankarna går och vad som ev är fel.
Tittar jag i backspegeln så har mycket förändrats. Förut kördes det fort där det gick bra att ha hög hastighet, men den politiska hastighetsgränsen pekade på en lägre hastighet, oftast 90 eller 110. Ett förtydligande av uttrycket p h : dvs det finns ingen klar tydlig orsak till begränsningen annat än att lagen angav dessa topphastigheter. I dag körs det väldigt fort överallt.
Ligger du i 80-85 på en 70 väg blir du omkörd av alla. Detta oavsett kön och ålder. Dessa omkörningar kommer inte när det verkar vara ett bra ställe, utan efter att det förflutit en viss tid i klisterläge bakom väglusen.
Jag har länge funderat varför det blivit på detta vis. Kan det ha påverkats av vårt och myndigheternas sätt att uttrycka oss. Det talas hela tiden om 30 väg, 50 väg, 70 väg och 90 väg, eller "det är 70 här" Ingen talar om det som egentligen gäller, dvs att högsta tillåtna hastighet är 70 eller 50 osv. Språkbruket anger då istället vilken hastighet du skall hålla, och de som håller bara denna hastighet upplevs som bromsklotsar och väglöss. "Ser du inte att det är 70 här din j---l". Vill man vara lite konspirationsteoretiker så passar det ju myndigheten och fortkörningskassan bra att man skall köra 70 men att 71 är fortkörning. Klara det den som kan.
Tyvärr har kvinnorna också tagit över även detta av hävd manliga beteende. Varför kopierar dom bara våra dåliga sidor kan man undra?

Ett SAABLA liv ! ( stöld från gammal lokalrevy )

Den senaste tidens turbolens i media när det gäller SAAB Automobil får mig att tänka tillbaka på de gångna åren. När jag nu läser uttalanden, eller hör dessa på radio eller TV, får vi höra hur alla berörda säger sig älskar sitt SAAB och kräver att ägare samt staten skall göra allt för att rädda företaget.
Jag hamnade i Trollhättan 1981 ( istället för Australien, men det är en annan historia ) Det som förvånade mig när jag kom dit, var hur illa man tyckte om att arbeta på SAAB fabriken. Där arbetade vid den här tiden ca 8000 personer. Många föräldrar använde fabriken som avskräckande exempel : sköter du dig inte i skolan så hamnar du på SAAB. På de flesta bruksorter jag känner till är man stolta över sitt företag , ibland kanske till överdrift, men inte i Trollhättan.
När sedan SAAB växte, som mest till knappt 12000 anställda, fick man föga hjälp av Trollhätteborna. Folk slutade på SAAB till och med till arbetslöshet när man sökte folk som mest. Då brydde man sig föga hur SAAB klarade sina leveranser i tid. Företaget fick damsuga Sverige på arbetskraft, så även i Norge och Danmark. Här dök upp värmlänningar, norrmän, danskar medan lokalbefolkningen gick arbetslös.
Det som vid denna tid betydde mest för försäljningen var JD Power´s kvallitetsmätningar i USA. Att man då hittade ex.vis gamla smörgåsar inuti dörrar på levererade bilar gjorde inte ryktet om bilens kvallitet bättre. När GM räddade SAAB och vi fick hit David Herman som VD, blev hans första reaktion : varför står det så få saabbilar på personalparkeringen ?
Vad är det man brukar säga: Man saknar inte kon förrän den är borta, eller i detta fallet, nästan borta.

Startläge

Här kommer det att bränna till snart